Numera består The Dawes enbart av bröderna Taylor och Griffin Goldsmith, och det brödrskapet manifesteras i albumtiteln. Men brödraskapet är som alltid hos The Dawes också påfallande i deras täta vokalharmonier – en ren njutning – som när de kombineras med distinkta och eleganta gitarriff stabilt placerar The Dawes luftiga folkrock i västkustens tradition. Allra mest effektivt är gitarrriffet i Front Row Seat, en framtida klassiker som har en hel del gemensamt med Warren Zevon, men den dominerande referensen för Oh Brother är The Eagles.
Den märks i ett groove av tillbakalutad självsäkerhet – att veta att det svänger utan att man behöver anstränga sig nämvärt – och det hörs genomgående i en lika naturligt omedelbar melodikänsla och i refränger som satiriska Mister Los Angeles eller starkast i fantastiska House Parties. Där väljer de bort turistande med M&M-butiker och frihetsgudinnor för att istället lyssna på lokala band, hänga med Bowie-fans på hemmafester, spela Donkey Kong och gräla om Kanye, och det är en känsla av nära och opretentiös gästfrihet som går igen på hela Oh Brother.
