Tre tankefel ligger bakom den här skivan. Räkna själv:
1 – De som råkade ut för Dave Stewart under 90-talet skyr honom som pesten idag, och finns det någon bland dem som inte känner igen hans namn från anno dazumal som kan tänkas intressera sig för hans sångbok?
2 – Om nu Dave Stewart verkligen var en sjutusan till låtskrivare, vilket han vill bevisa genom att rada upp Eurythmics-hits som Sweet Dreams, Thorn In My Side och Here Comes The Rain Again, och (eh, här tvekar vi en aning) låtar han skrivit till Bono, No Doubt, Bob Geldof, Jon Bon Jovi och Celine Dion, så är det ändå obegripligt varför vi skulle vara intresserade av nyinspelningar med avsevärt sämre sångare, däribland han själv. Hade det inte varit smartare att sätta ihop en vettig samling av originalinspelningarna istället, om du nu prompt måste trycka upp ditt CV i våra ansikten, Dave?
3 – ”Vol 1”? Fler volymer skulle möjligen kunna funka för att redovisa gigantiska förluster i skivbolagets avancerade skatteplanering.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
