Ärligt talat slutade The Cramps vara ett farligt och spännande band för 20 år sedan. De har gjort bra skivor sedan dess, men under de senaste decennierna har Poison Ivy, nu fyllda 50, och hennes flera år äldre make Lux Interior varit helt nöjda med att parodiera sig själva och leka familjen Addams.
Inte heller Fiends of Dope Island har några andra ambitioner. En ny familjemedlem har tillkommit, naturligtvis med namnet Chopper von Frankenstein Franklin, och den egna skivetiketten, som inte varit i bruk sedan deras första singlar 1978, har återuppväckts.
Allt annat är precis som vanligt, med låttitlar som Papa Satan Sang Louie och Mojo Man From Mars, mullrande trummor i sällskap med ekande psychobillygitarr och Lux Interiors invanda svordomar, stön och flåsningar. Bara Elvis Fucking Christ, som håller allt vad titeln lovar, är årgångs-Cramps. Men även om resten är lättviktigt är det ändå stor underhållning på samma sätt som en gammal skräckfilm av Roger Corman – omöjlig att ta på allvar, och man måste fnissa åt de mest utstuderade billiga effekterna. Trots att pulsen aldrig rusar iväg är det likafullt omöjligt att slita sig.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
