Det är något väsentligt som fattas hos The Carny. Inte hos niomannabandets sångare, tvärtom, Fredrik Magnusson är en stor tillgång som stundtals tangerar Olle Ljungström i såväl attityd som tonträffsäkerhet.
Det är inte heller låtar eller sound som saknas. Laholm-bandets drivande pop med påtagliga 60-talsrötter i allt från gungande orgel till Memphis-blås på ett lagom Van Morrison-släpigt sätt balanserar perfekt mellan habilt och smart. Särskilt My Father Was A Carpenter med klassiskt tema över klassiskt vit beatblues imponerar, och det enda som haltar är ett försök till bluebeat (det känns som att vi har att göra med esteter som inte intresserar sig för vare sig reggae eller ska utan en ädlare 60-talsvariant av baktakt).
Det enda som fattas är ett självförtroende som matchar musiken. För att armbåga sig fram bland The Sunshine och The Hives krävs att man tar plats, att man inte ber om ursäkt, att man är kaxig, och när man som The Carny har så här kraftfulla musikaliska högerkrokar att dela ut finns det ingen anledning att stå med mössan i handen.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
