För två år sedan skrev Engelska Akademiens Ordlista in The Bravery som definition på begreppet ”hype”. Då var det unikt att kombinera indie med både gitarrock och guilty pleasure-Duran Duran, och med korpsvarta luggar och kindben lika distinkt huggna som Mt Rushmore fanns det inget som kunde komma emellan The Bravery och världsherravälde. Utom The Killers, en plötslig allmän acceptans av både postpunk och New Romantics, och en skivutgivningstakt som bara stadiumband kommer undan med.
Med sitt andra album försöker The Bravery ta igen förlorad mark, och receptet är detsamma som på debuten. Det innebär att vi får hitförsök som This Is Not the End och Every Word Is A Knife in My Ear, i en enda röra av riff, emo, pop, indie och en aning dansgolv, att vi får en uppvisning i handsome boy modelling (men ett oförklarligt skitfult skivomslag, som vi inte ens vill visa här) och överarbetad produktion.
Men eftersom världen har förändrats, eftersom The Bravery framstår som lätt desperata i sitt sökande efter stil och publik, och eftersom hitsen varken är tillräckligt vassa eller många har The Bravery redan strukits ur ordlistan. Om ett år är de strukna ur skivbolagets lönelistor dessutom, och sen raderas deras fotnot i musikhistorien. Men kindbenen består.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
