The BottleUps - Back Off CraterFace

Amigo/Cosmos

BETYG: 5 av 6

För den som liksom undertecknad är Solnabo av födsel och och ohejdad vana är The BottleUps ett ikoniskt band. Robert Johnson hade redan konstaterats vara den coolaste killen i årskursen över min på högstadiet i Råsunda, och en uppskattande nick från honom när The Clash hördes från min bärbara kassettbandspelare levde jag som 14-åring länge på.

Bara något år senare var The BottleUps etablerade på Solnas (och därmed Sveriges) garagerockscen, och med sitt surf- och hotrodinstrumentala dogma och ett lika distinkt som konsekvent genomförande var bandet faktiskt det enda som kunde konkurrera med The Nomads på den årliga Gräsrocksfestivalen i Skytteholmsparken vid Solna centrum. Den sista gång jag såg bandet var på en valborgsspelning på Ritz bar på Södermalm 1985 eller 86, då de lockade annars svårflörtade musikmäster Mats Olsson från Expressen att glömma hur man för sig bland folk och ge sig hän åt passionerat luftgitarrspelande framför scenen. Strax efter var det över och The BottleUps försvann lika snabbt som de kommit.

(Allt Robert Johnson gjort med sina The Punchdrunks och i andra konstellationer under decennierna sätter vi inom parentes, för) helt utan förvarning återvänder nu Boppalina västerifrån 40 år senare med ett nytt album, och det är lätt att associera till Mickey Rourke i The Wrestler. I den filmen gör skådespelaren Rourke i lika hög grad som sin rollkaraktär The Ram comeback årtionden efter sin ungdoms glansdagar, sliten och märkt av åren men samtidigt uppumpad och muskulös som aldrig förr. Kraftfullare och samtidigt trasigare - precis så låter det återuppståndna The BottleUps 2025.

Robert Johnson och Göran Sahlin har tagit hjälp av Roberts son Gordon, men det är likväl långsamt och tungt i andningen när till exempel Metatastic Kayoed rullar fram. Ännu mer märkt och skadad är Think of Link's Ex-Lung - ett av två spår här som hyllar The BottleUps främsta förebild med ett namncheckande i titeln, och samma sargade karaktär finns i albumets andra låt med hjältens namn i titeln, Put Away That Knife I'm Link Wray, där för övrigt Howlin' Pelle bidrar med skivans enda vokala insats när han med förvrängd röst reciterar låttiteln fyra gånger. Men till exempel i The Winos-tolkningen Savage Surf, skivans enda cover, låter de mer testosteronfyllda och kraftfullare än någonsin, för att inte tala om mullret i Lucha Libre.

Det finns exempel på genrebreddande på Back Off CraterFace, som när Quarter Pounder Stroke gör ett rejält avsteg i riktning Booker T med ett fet souljazzig orgel och piano som leadinstrument. Genrebredden fortsätter markeras i Pompadour Part Two, där kastanjetterna klapprar intill twanggitarren i en vindpinad ökenscen direkt från Morricone, och i konsekvensens namn sedan omedelbart följs av en övergiven trumpetserenad i Clint Fell Off the Cliff. 

Men det är i twang som The BottleUps själ finns, då som nu, och när någon entusiast så småningom äntligen kommer sig för att sätta ihop den nästa volym i Solnas egen Nuggets-serie Real Cool Time är den här skivans titelspår det givna inledningsspåret.

Av Patrik Forshage

6 maj 2025

Skivrecension