San Diegos The Black Heart Procession är en procession som rör sig långsamt och mycket målmedvetet. På sin fjärde skiva, den första med annan titel än sitt ordningsnummer, fortsätter de sin marsch med högt burna huvuden, trots att de ackompanjerar sin marsch med mycket mörka klanger. Episkt, långsamt och i moll, men samtidigt luftigt och lätt ekar ödsliga ökengitarrer och pianon på nästan alla skivans 15 spår. Ibland får de sällskap av en stillsam xylofon, en ensam violin, en cello eller en sakral orgel, och i The Waiter tar till slut en klockas tickande i vansinnestempo över helt och hållet.
Bara i undantaget Tropics of Love verkar sinnet vara lättare. Här bjuds vi lättsam tropicalia, men den malande misstanken består; att deras tropiska kärlek inte är av den lyckliga sorten. Hade det varit 1982 hade The Black Heart Procession sorterats in i gothfacket. Men det hade varit missvisande eftersom bandet har en betydligt större palett. Syntharna på Sympathy Crime leder osökt associationerna till Flaming Lips, och om du inte kan få nog av dem eller av Mercury Rev är The Black Heart Procession nästa steg mot sammanbrott.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
