Man får förstå Paul Heatons frustration. Han skriver smarta popsånger och schlagers som ingen annan längre gör, för en publik som inte längre finns, och så får han inget utrymme för musiken i radio. ”Radio 1 should be playing me. Radio 1 should be playing songwriters”, menar han, men istället för att som Status Quo hota att stämma kanalen har Paul Heaton under flera år lagt The Beautiful South på is, som en bojkott mot radions konspiration.
Under tiden har han flyttat till Manchester, blivit pappa, genomfört soloprojektet Biscuit Boy och rekryterat sångerskan Alison Wheeler – med samma röst som sina båda föregångare – till bandet. Annars har det inte hänt särskilt mycket alls. Paul Heaton fortsätter skriva samma genomtänkta singalong-smart snällpop med fyndiga texter som lockade till leenden på debutsingeln Song for Whoever för 14 år sedan och några gånger efter det, men som idag enbart låter genomtänkt och snäll, men inte bra eller underhållande.
Faktiskt tvärtom. I Just a Few Things That I Ain’t är han så bitter över pressens behandling av honom att prinsessan Victoria framstår som överslätande och generös. ”I’ve been scruffbag, dirtbag, always someone’s binbag, but never been Bono or Sting”. Det är nästan generande, och värre blir det. 101% Man, med ett insprängt Tom Robinson Band-citat, skulle kunna vara en hyllning till gaymannen. Men den är så vag och klumpig att den lika gärna kan vara motsatsen.
Någon enstaka höjdpunkt, som Life Vs the Lifeless, hjälper inte, med så här svagt material lär det bli svårt att höras i radion. Så The Beautiful Souths nästa tystnadsbojkott borde kunna bli riktigt lång.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
