(Dubbelrecension med The Reunion Show)
I USA lever powerpopen. Förutom The Blondes, The Lackloves, Brendan Benson – samtliga hyllade i Nöjesguiden – dök det i slutet på förra året också upp skivor med Myracle Brah och The Bigger Lovers och retrospektiva boxar med både Jellyfish och The Posies. Och då har vi inte ens börjat nämna alla band som debuterade på Not Lame-etiketten (vem kniper den svenska distributionen?), eller alla micro-etiketter vi aldrig hört talas om. Chris Dorn och The Beatifics skaffade sig ett kultrykte redan med debuten för drygt sex år sedan, och den senkomna uppföljaren The Way We Never Were visar att det inte var oförtjänt. Bakom det smakfulla omslaget – ett av etiketten Bus Stops kännetecken – döljer sig fingertoppskänslig pop som Sorry Yesterdays i Big Stars eller Matthew Sweets anda. Här finns den Paul McCartney-bas som är obligatorisk i den perfekta popen, och kombinerat med ljuvliga refränger och stråkar är det näst intill oslagbart.
Men The Reunion Show, som än mer lägger betoningen i sin powerpop på just kraft, är ännu bättre. De bottnar i den klassiska amerikanska tradition där Dwight Twilley är klanäldste, dB’s är gudfäder och Earthquake är den undangömda tröga kusinen. Men de lägger också till nyare kraftrock, och har precis den fräscha attack som Foo Fighters vill inbilla oss att man besitter. Med två leadsångare, ibland med den tillkämpade engelska accent som genrens tradition kräver och med en uppsättning refränger du aldrig kommer att glömma lyckas The Reunion Show till och med ordna en osannolik men lycklig förlovning mellan The Clash och The Sweet i New Rock Revolution.
Men den Star Training The Reunion Show sjunger om har powerpopens utövare bara i undantagsfall haft nytta av. Betydligt oftare får man nöja sig med att leva som obskyr kulthjälte, och bland dem har härmed The Beatifics och i ännu högre grad The Reunion Show VIP-kort och reserverade platser.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
