Riskkapitalisterna på Broadway väljer nog att inte låta den här färöingen att sätta upp sin stora musikal med sig själv i huvudrollen. Det beror varken på kvaliteterna i musiken, som ställer sig jämte Irving Berlins eller åtminstone Stephin Merritts vilken sekund som helst. Det beror inte heller på Teiturs röstresurser, även om han väljer avsevärt krokigare sångstigar än kollegan Rufus Wainwright.
Orsaken till finansiärernas kallsinnighet står snarare att finna i att Teiturs kompositioner, vare sig de framförs i avskalad form med en ensam basfiol eller är skrudade som fullständiga orkesterverk, är minst tre snäpp för exotiskt nordiska för den breda internationella publiken. Men förhoppningsvis inte för den svenska.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
