Han heter Jonathan Morali, bor i Paris och tycker att Syd har betydelse. Syd i allmänhet, kanske, men definitivt Syd Barrett. Det innebär nu inte att man får uppträda hursomhelst, måla sitt hus kanariegult eller sjunga sånger om fastrar med oväntade karriärvägar. Inte för Jonathan Morali. Nä, med Syd Matters väljer han försiktigare vägar till Canterbury. På sin debut trampade han stillsamt upp stigen bland de vackraste akustiska folkvisorna, kryddade med lättpsykedeliska electronicadetaljer, och när han fortsätter samma promenad är han lika försiktig och lika lågmäld.
Men den här gången vandrar han inte ensam. Med vänner som tagit över ansvaret för tidigare maskinella rytmhanteringen känner Syd Matters en större självsäkerhet, och vågar bjuda in både en underskön stråkkvartett, och till och med idolen Euro Childs från Gorky’s Zygotic Mynci på I Care. Trots det ter sig stigen en aning mindre psykedelisk den här gången, lite mindre tillbakablickande mot tider när skönt svårmodiga brittiska sångare knappt behövde greppa en gitarr och nämna Tolkien innan de slog igenom. Men Syd Matters andra promenad är minst lika förtrollande vacker som hans förra.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
