Jim Thirlwell har många förklädnader. Ibland är han sig själv, ibland är han Clint Ruin, någon gång Wiseblood och återkommande visar han upp sig i någon av sina Foetus-roller (varav Scraping Foetus Off the Wheel förstås är hans bästa alias). Just nu är han dessutom Manorexia – ny skiva vilken dag som helst – och Baby Zizanie, som turnerar Europa under sommaren.
I våras hade han faktiskt en halvdag tom i sin agenda, och därmed får vi en ny installation i hans pågående serie fejkade soundtracks under namnet Steroid Maximus. Här vill Jim Thirlwell vara Quincy Jones och Bernard Hermann på en gång, och allra helst Henry Mancini på PCB dessutom (jo, det hävdar han). Lalo Schifrin och Isaac Hayes slipper inte heller undan.
Vi får följa med i krypande skräckscener och i en voodoofilm med synkoperad storbandsjazz, och utan tvära kast serveras vi neo-blaxploitation i Seventy Cops. L1Espion Qui a Pleurl tar oss med på en hetsig James Bond-jakt och Chain Reaction är som gjord för filmen som kombinerar Matrix och Mission Impossible.
Trots genrekasten och trots Mike Pattons (Mr Bungle, Tomahawks) inblandning är Ectopia med Foetusmått förvånansvärt lättillgänglig. Därmed inte sagt att den är lättlyssnad – istället är den precis så spännande, suggestiv och illustrativ som vi önskar oss filmmusik, och borde göra att en och annan filmproducent får upp ögonen för Jim Thirlwell. Sedan återstår förstås att se om han verkligen skulle vara intresserad av att följa efter David Holmes, som ju började på samma sätt med This Film’s Crap, Let’s Slash the Seats, till storproduktionerna. Annars får väl Hollywood fortsätta att engagera tråkmånsar som John Williams och Craig Armstrong för sina epos och pekoraler.
Låt David Arnold lämna estetiken för etiketten och låt till och med Enya och Elton John skaffa sig Oscars. Vi bryr oss inte – nästa gång vi går på bio har vi med oss Steroid Maximus i våra walkmans.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
