Pop, framför allt framförd på akustiska instrument. Med Neil Young och Tim Buckley som främsta inspiratörer. Till och med bandnamnet har de snott från den sistnämnde. Du har hört talas om den typen av band rätt ofta det senaste året. Men vad gör att det är Starsailor och inte något av Englands femtioelva band med samma idé och samma ljud som hyllas av engelsk musikpress, inte bara den här månaden utan faktiskt (och det är ovanligt) sedan flera månader tillbaka?
Dels har Starsailor en egensinnig sångare och obestridlig ledare i James Walsh. Som ett destillat av Brett Andersons mest pretentiösa ögonblick, en aningen sansad Pavlov’s Dog eller Ed Harcourt utan hopp, breder han ut sina vokala stretchövningar. Hans texter är mycket passande till den typen av utspel, med ”Oooh/I’ve got something in my throat/I need to be alone/to suffer” som ett typiskt exempel. Det är svårt att lämnas oberörd, åt ett eller annat håll.
Dels skriver Starsailor låtar långt över genomsnittet. Lloyd Cole & The Commotions debut slog Prefab Sprout och Pale Fountains på fingrarna i början på 80-talet, framför allt genom att låtarna genomgående kunde matcha Smiths. James Walsh, som på flera sätt liknar Lloyd Cole, gör samma sak med de flesta av sina samtida kollegor. Fler sånger än den alldeles lysande singeln Alcoholic kommer att göra väsen av sig, var så säker.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
