Ett juvenilt överkaxigt band med ambitionen skapa musik mitt i skärningspunkten mellan New York Dolls, The Nerves och Rocky Horror Picture Show – det låter ju skräddarsytt för att passa den här skribenten. Men för att ro det iland krävs mycket mer än bara att Ryan Adams namn i producentkolumnen och två konsekvent manglange överdistade gitarrer skivan igenom. Helt utan rymd- och rytmidéer (och dessutom med en fumlig trummis), utan glimten i ögat och utan mer än någon enstaka vettig låt funkar det säkert strålande på svettiga ramla-omkull-gig på små källarklubbar. På skiva däremot funkar det inte alls.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
