Staffan Hellstrand - Sommar
Svarta Violer/Bengans
BETYG: 4 av 6
För att vara en artist som under decennier haft så stora framgångar både som artist och som låtskrivare - listettor, grammisnomineringar och -utmärkelser, officiella fotbollslåtar och senast Så mycket bättre-medverkan - är Staffan Hellstrand i jämförelse med sina gelikar märkligt ouppmärksammad. Plura behöver inte ange sitt efternamn ens när han använder bank-ID, och Winnerbäck kan på samma sätt strunta i förnamnet medan han säljer ut arenor, men Staffan Hellstrand kan inte kunna avstå någon del av sitt namn för att locka till en viskryssning med M/S Blidösund. Det kan verka synnerligen orättvist, särskilt som Staffan Hellstrand verkligen inte står någon av dem efter i deras gemensamma tradition av handfast poetisk rockmusik.
I sommar återvänder han till sitt samarbete med The Nomads för några turnéstopp, men på Sommar är soundet sprödare. Det domineras av David Nyströms klingande piano, som tillsammans med virvlande stråkar och mullrande pukor elegant driver på i lika hot- som hoppfulla En fågel åt gången och i större rockarrangemang som Regnet mot min hud.
"Vi ska inte va drottningar och kungar, vi ska bara va samma jävla ungar", sjunger han i Även om jag dör, och det är en fin illustration av Staffan Hellstrands lyriska perspektiv. Han sjunger om vardagliga människor och vardagliga situationer, om en sommarvind eller om flanörträngeln i Götgatsbacken, men akustiska Korset bryter av och är ett litet mästerverk i sitt episka historieberättande komplett med naturromantik, religionssymbolik och en mäktig sens moral.
Sommar kommer att fortsätta tala till de redan frälsta trots att sånger som Guld rimligen borde kunna nå den bredaste publiken, för att inte tala om styrkan i att visa svagheter i hjärteknipande Två sorgers växande lättelektroniska pop och stiliga lyrikvändningar. Men det är knappast längtan efter att vara folkkär som driver Staffan Hellstrand. Han rycker på axlarna och bjuder lika generöst som elegant på en självironisk blinkning i Sommarvind där gubbarna på bänken ropar "Lilla fågel blå" och han vinkar tillbaka.
Av Patrik Forshage
1 maj 2025
Skivrecension