Eric Roscoe Ambels producentstämpel brukar borga för kvalitativ gitarrock, men det är ändå med skepsis man närmar sig ett band med kvinnovåld i sitt namn och med låttitlar som I Hate Girls och Pussy is Pussy.
Men när Charlene McPherson börjar sjunga visar det sig att texterna snarare är rudimentär feministisk kritik av könsrollsförväntningar, och då känns det ok att ge sig hän åt de tuffa popriffen, ibland tangerande The Cramps och oftare nära sorgligt förbisedda Concrete Blonde. Det bandets Johnette Napolitano skinn-på-näsan-röst och -attityd är dessutom en klar referenspunkt för det här bandets sångerska, och med vokalinhopp också av Mo Geldner blir det både varierat och underhållande, om än lite bagatellartat.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
