Slentrianmässigt kommer många att hylla även Solomon Burkes tredje album efter comebacken. Det är ju snällt, men den välvilligheten bidrar också till att devalvera värdet av inspelningarna från den era när han faktiskt var en naturkraft.
Numera får han till ett och annat sångpålägg, men rösten är långtifrån sin storhets dagar, och värre är att han är helt i händerna på de yngre beundrare som vill sola sig i titanens glans. Eric Clapton och Ben Harper hoppas att han ska lyfta dem till någon form av genuinitet, men resultatet blir det motsatta, trött, vitt och välpolerat.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
