Nej, den här namnkunniga kvartetten har inte sammanstrålat varken för att göra revolution, utmana musikaliska mönster eller blända varandra. Peter Buck från R.E.M. och Rich Robinson från The Black Crowes på gitarrer, Barrett Martin från Screaming Trees på både trummor och ståbas och längst fram Joseph Arthur är nöjda med att lojt jamma på hotellrummet, och det kan man väl inte ha några invändningar mot. Däremot mot att de högprofilerade musikerna paradoxalt nog är väldigt anonyma i sin folkrockiga försiktighet med milda vokalharmonier och idogt gitarrplockande. Kanske ska det förklaras med omsorg om hotellrumsgrannarna intill, eller på en inneboende ödmjukhet att inte vilja förhäva sig i sällskapet, med det gör musiken ointressant och enahanda.
När de ändå skruvar upp volymen och släpper fram personligheterna en aning, som i Black Crowes-släpiga When You’re Around eller i Tom Petty-klingande Don’t Go, Don’t Stay komplett med fint psykedeliskt gitarrsolo, är det mer inspirerat. Tyvärr inträffar det väldigt sällan, och med återkommande falsettansatser dessutom alldeles för lealöst, för att göra Silverlites till något mer än medlemmarnas egen souvenir.
