Under det sena sextiotalet såg alla artister det ekonomiska i att casha in med minst ett julalbum (ganska mycket som under det tidiga 2010-talet, faktiskt). När M Ward och Zooey Deschanel ordnar sitt eget bidrag till genren bör det dock snarare ses som ännu en detalj i deras pågående 60-talsestetiska installation.
Det är mer avskalat än på duons två tidigare album, med huvudsakligen enbart en akustisk gitarr bakom Zooey Deschanels allt mer stilsäkra röst, och det deras version av Baby It’s Cold Outside brister i avseende spänning jämfört med tidigare mästarpar som Ella Fitzgerald/Louie Jordan och Ray Charles/Betty Carter tar de lätt igen i lekfullhet, genom ett enkelt rollbyte där hon blir förföraren och M Ward den som oroar sig för sitt rykte. Skaffa och sortera in på hedersplats intill Phil Spectors julalbum.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
