Som vore han utsänd av motståndarlaget gör Seth Swirsky allt för att smula sönder Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis tes om The Beatles minskande betydelse för samtidsmusiken.
Och han gör det raffinerat, med ett urval korta utsökta softpopmelodier som har det gemensamt att de aldrig söker sig direkt till den uppenbara Liverpoolkällan. Istället refererar hans 70-talspastischer med strålande vokalharmonier, elpianon och saxofonstick till alla dem som först injicerades med The Beatles-DNA, det vill säga Roy Wood, 10cc och med en underdånig hyllningssång explicit till Harry Nilsson. Och så givetvis till Wings och George Harrisons eget 70-tal. Genom att ta den omvägen till urfäderna via deras apostlar etablerar Seth Swirsky en attraktionskraft som är hyperstark även såhär 30 år after the fact.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
