Min morfar var full av fantastiska partytrick. Cigaretter fångades i flykten, Jussi-sånger deklamerades lustfyllt, det skålades i nubbe och mjölk, hattar satt på sned och på riktigt bra midsommarfester blev det handstående på stolen, till allmänt jubel. Problemet var, åtminstone för den närmaste familjen som tagit del av lustifikationerna åtskilliga gånger, att hans repertoars enda förnyelse på 20 år var en fyndig Herreys-imitation som även den blev lite enformig i längden.
Även den som upplevt Seasick Steve vet precis vad som väntar. Det är orakat och lite vresigt, det är snickarbyxor och inbyggd fickplunta i gitarren, det är hobo-minnen och slirig slide, det är elektriska bluestolvor och avskalad countryblues, det är agralt med högljudda autencitetsanspråk. Sedan är det inte så mycket mer. Det har han levt gott på sedan sin senkomna debut för 10 år sedan, och det hanterar han oantastligt. Men någon Lightnin’ Hopkins eller ens R. L. Burnside är han inte, och nu börjar det faktiskt bli lite enahanda.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
