Enligt legenderna ska det en gång i tiden ha funnits en utmärkt altcountrysångare som under namnet Ryan Adams ägnade albumutrymme åt att diskutera Morrissey och att sjunga vemodiga avskalade Wonderwall-covers. Det kan omöjligt röra sig om samma artist som den här bredbente amerikanska muskelrockaren direkt ur en den sortens urmodiga amerikanska reklamfilm för öl/schampoo som frossar i ökenvyer, denimjackor, supermodeller, vindmaskiner och flygande hårmanar.
Den här Ryan Adams håller sig konsekvent i mitten av motorvägen med sin stadiga och svårt daterade V8-rock direkt från 1980-talet. Ofta rör det sig om renodlad pudelrock, och om någon påstått att det egentligen var Europe som framförde powerballader som Do You Still Love Me? hade det varit svårt att invända.
Det där sympatiskt gnälliga tonfallet som original-Ryan Adams excellerade i lyckas den här bedragaren någotsånär efterlikna enbart i Haunted House. Tillsammans med den akustiska inledningen till Outbound Train är den trots sin svulstighet skivans enda förlåtliga stunder, och om det stämmer att det här är det bästa av 80 nyskrivna låtar får man innerligt hoppas att ingen stackare någonsin utsätts för de återstående 68.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
