Alla de som drömmer om nästa Norah Jones har redan hittat till Rumer via ymnig import av en skiva som släpptes i England redan i november. De vet redan att Rumer verkar lika talangfull, nästan, lika seriös och samtidigt lättillgänglig, och – inte att bortse ifrån i de gubbkretsar som går igång på den här retrosoulpopen – lika söt. Och att Slow är en helt oemotståndlig ballad vet vi alla vid det här laget.
Hon är nu visserligen inte är någon ny Carole King, det inser både hon och Burt Bacharach, vad han än påstår. Men det är inte där hennes akilleshäl finns. Problemet består snarare i att hon med alla sina utstuderade ljudmässiga tidsmarkörer från 60-talet faktiskt inte försöker vara någon ny Carole King, utan strävar efter att låta som just den erans Carole King. Även om hon haft kapacitet att ro det iland, vilket hon givetvis inte har, så stupar hon på att när vi vill ha det sena 60-talets Carole King finns det överlägsna originalet att tillgå.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
