”I just want to be my Dad, with a slight sprinkling of my mother”, sjunger Rufus Wainwright med en röst väldigt nära Ron Sexsmiths i vekhet och mod att pröva osäkra tonhöjder. Men vi ska nog inte tro honom.
Han hade kunnat göra det så enkelt för sig. Successionsordningen i grundlagen ger honom självklar rätt till folkmusikens tron, med Loudon Wainwright III som pappa och Kate McGarrigle som mamma, och när sonen dessutom ärvt både musikalitet och faderns verbala lättsamhet – hör bara resonemangen om att bli gammal och försöka dansa till Britney Spears i Vibrate – hade saken kunnat vara klar.
Men Rufus Wainwright valde sin egen väg redan på debuten för fem år sedan och tillsammans med mamma, barndomsvännen och tillika folkarvingen Teddy Thompson, före detta tonårsidolen och numera Bob Dylan-gitarristen Charlie Sexton, legenden Levon Helm och Madonnas hovproducent Marius deVries är han så långt från den brittiska folkpopen man kan komma.
Inledande Oh What a World sätter tonen för Want One. En popsymfoni i miniformat, som gjord för att locka fram minst en tår i Brian Wilsons ögonvrå, med en fantastisk liten melodi som snurrar i mitten, och med ett virrvarr av komplexa körstämmor vävda omkring den. När Ravels Bolero halvvägs tar över blir det nästan för mycket.
Men bara nästan. För hur storslagna orkesterarrangemangen än blir, hur ickesubtila de klassiska referenserna än blir, hur vidlyftiga texternas bibliska metaforer än blir finns alltid fina små poplåtar som Movies of Myself någonstans i botten.
