Först måste jag be om ursäkt för att ha missat att rekommendera Richard Warren tidigare. Hade jag förstått att tiden med Mark Lanegan varit så mycket viktigare för honom än karriären med – eh – Echoboy hade jag varit mycket mer alert när han släppte sin debut för två år sedan. Då hade jag å andra sidan inte blivit så överraskad av de kolsvarta skorrande rootssångerna på Wayfarer. Det finns givetvis stunder här då musiken låter för vad den är, det vill säga en ung välmående vit engelsman som försöker låta som en åldrad plågad svart amerikan, men stunderna man glömmer det är fler.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
