När Reigning Sound släpper sitt första album på fem år är det egentligen bara Greg Cartwright själv kvar sedan sist, och hans nya bandmedlemmar adderar stabilitet och soulsväng som tidigare har fattats. Med en enkel men hypertight rytmsektion inklusive kompgitarr värdig Stax storhetstid, en fet orgel och en taggig fuzzgitarr får han möjlighet att leva ut både sin inre Eric Burdon i innerliga rocksoulballader som In My Dreams och sin struttande Mick Jagger i My My.
Om än inte lika ofta som förr sätter han Nuggets-garagerocken i till exempel North Cackalacky Girl lika snyggt som han hanterar vänlig barockpop i Never Coming Back, och för musiknörden blir det därmed omöjligt att inte älska Reigning Sound, på samma sätt som det är omöjligt att inte älska The Hold Steady. Båda är minst lika musiknördiga som sina fans, och båda kombinerar rockhabilitet med både genomstarka låtar och tydliga och älskvärda referenser.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
