Du kan kalla det Stoner om du vill. Du kan till och med kalla det hårdrock. Men egentligen spelar Queens of the Stone Age arketypen av den sortens tunga rock som kom att kallas Heavy Metal i slutet på 60-talet. Ibland är det helt enkelt pop inbakad i betong, enligt Vanilla Fudges koncept, och ibland drar det i samma småpsykedeliska riktningar som Soundtrack of Our Lives.
Long Slow Goodbye lägger sin monotoni mitt emellan Stooges och Jack Bruces spröda röst i Creams bluesexcesser, och Burn the Witch kombinerar vekhet och hårdhet med samma knäckande resultat som tidiga Masters of Reality. Tangled Up in Plaid har inte bara en titel som låter som en framtida klassiker, för att inte tala om You Got a Killer Scene There, Man – du har en mördande låttitel där, Homme.
Med Everybody Knows That You’re Insane har Queens of the Stone Age dessutom en refräng som kan ge en crossoverhit större än Feel Good Hit of the Summer. Det är sånt, och infall som Mark Lanegans inledande lilla vaggvisa, som man fnyser lite åt i renodlade metalkretsar, åtminstone officiellt. Där är Queens of the Stone Age ”för poppiga”, ”för grunge”, ”för smarta” och definitivt ”för lite metal”. Dessutom har de för kort hår, och med Nick Oliveri ute ur bandet har de för mycket kläder och för lite skägg. Men även om Josh Homme försöker balansera det sistnämnda genom att bjuda in Billy Gibbons på gitarr har Queens of the Stone Age ingen anledning att lyssna på sånt. De sitter ju med facit.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
