I snart 30 år har enäggstvillingarna från Leith utanför Edinburgh med ojämna mellanrum och blandat mottagande gjort överväldigande popskivor. Hemligheten i deras storhet ligger inte i deras förmåga att skriva utsökta popsånger som Forever Young med botten i brittisk 80-talsindie, fin tidlös pubrock som Then Again och fantastiska sentimentala ballader som Tuesday Afternoon. Hemligheten ligger inte heller i deras självklara dubbla stämmor, även om det i sig vore nog som förklaring, eller i texter som kombinerar humor och samhällskritik på ett sätt som bara Billy Bragg överträffat.
Bara deras sätt att diskutera skotsk fördomsfullhet genom att citera Stairway to Heaven – med inpasset att ”I don’t like rock, but that’s genius” – i What School? är inget mindre än just genialt. Ändå är inget av det som är hemligheten bakom Craig och Charlie Reids storhet, för där bakom bubblar en oövervinnelig passion för musiken. Det är tack vare den som de ständigt ständigt över i sina perfekta popsånger med ljuv stämsång, humor och skärpa.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
