Ett skitigt gitarrlarm som utgår från monotoni och entonighet, och förstärker med förvridna evighetsimprovisationer genom sprucken förstärkarlåda. En trombon som försöker göra sig hörd över kakafonin, och en sångare som inte märker eller bryr sig om att han ständigt blir överröstad av larmet. New York-trion Prisons andra album har suggestiva Down to County som ändstation (”you’ll get no phone call here”) och låter som en skitig och väldigt ofärdig demo till The Stooges Fun House av en febersjuk Ornette Coleman med ett hämndlystet Sonic Youth i släptåg. Det är, som alla förstår, lovord fyllda av kärlek och beundran.
I Made for You slår det över i bluesjam, och då blir det snarare The Doors och avsevärt mindre charmigt, men som helhet är Prisons mäktiga psych-ångvält inget man uttrycker invändningar mot om man vill behålla hälsan.
