Hade det här varit ett nytt ungt brittiskt band hade vi lyssnat utan förväntningar eller fördomar och hört ett smart hit-tätt popalbum, med creddiga gäster, särskilt ur svenskt perspektiv med Lykke Li, Victoria Bergsman och inte minst producerande Björn Yttling, och en och annan blinkning åt pop- och rockhistorien. Vi hade hört ett perfekt partyalbum.
Men Beautiful friend är ett album från bandet som alltid varit både ointresserade och inkapabla att dölja sina influenser, och som därför råkat uppfostra ett par generationer med sina tvära kast mellan garagerock, klubbmusik, reggae, Exile on Main St-boogie, kraut och cosmic american-nudiekostymer.
Då hör vi fortfarande ett perfekt partyalbum, men vi hör inga av de nya eller nygamla riktningar som vi kommit att förvänta oss av Primal Scream. Det är lika begripligt vare sig det beror på att Bobby Gillespie har en familj att försörja eller att han har tappat sin musikaliska nyfikenhet, men för oss är det lika trist vilketdera.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
