Under några minuter i början av millenniet framstod Pete Yorn som ett underbarn och som Det Stora Vita Hoppet. Han var en multiinstrumentalitet utan att låta musikhögskola, han skrev poplåtar som vekt och melankoliskt blottade strupen, han sjöng som en topplistestylad J Mascis och han såg ut som han bara tog en paus från fotomodelluppdragen. Dessutom hade han ett vid den tiden unikt intresse för brittiskt 80-tal – det kan vara svårt att förstå, men för fem år sen ville inte alla amerikaner låta som The Smiths och The Cure – och därmed var debuten musicforthemorningafter en given succé.
Men uppföljaren dröjde, och till slut visade den sig vara, med något enstaka undantag, en räddhågsen rockskiva utan andra ambitioner än att inrätta sig i ledet. Ytterligare tre år har passerat sedan dess, och ingen betraktar Pete Yorn längre som något underbarn. 30 fyllda är han istället en respekterad branschmänniska med viktiga kontakter. Bara en aning gråtgnällighet antyder distans till den breda amerikanska rockens mer mainstreama form, där visserligen Dixie Chicks-duetten The Man och i synnerhet Alive är helt ok, medan covern av Warren Zevons Splendid Isolation är så respektfull att den inte har något existensberättigande. Undantagsvis snuddar Pete Yorn vid sin forna charm, och For Us och Undercover gör att vi fortfarande inte riktigt ger upp hoppet. Men tålamodet är på upphällningen.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
