Kombinerar man en fallenhet för att skriva oantastliga popmelodier och att arrangera utsökta vokalharmonier med ett handlag för glimten-i-ögat-texter som både flörtar med hånfulla konsertbesökare och namncheckar Leni Riefenstahl, i en och samma text, löper man stor risk för den sortens tillmälen. Lägger man dessutom till riskfaktorer som powerpop-fabläss, steel guitar-kompetens, långsiktigt kvalitetsbibehållande och – värst av allt – en publicerad roman på sitt samvete är statistiken på området obarmhärtig.
Men trots alla varningsklockor stämmer inte sådana omdömen på Joe Pernice. Inte alls. Han är utan tvekan oerhört smart, så pass att man utan att förhäva sig skulle kunna kalla honom överintelligent. Men han använder alla nämnda dimensioner till sin egen och vår fördel, som så många gånger förut, och det gör Goodbye, Killer till en mycket medryckande musikalisk variant av Snillen Spekulerar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
