Under mer än 55 år har Paul McCartney hyllats för sin popgenialitet och sitt hantverk. Men han har samtidigt ansetts lite lättviktig och banal. På det 17:e soloalbumet finns hela det spektrat. Hantverket är oantastligt, med väl avvägda varianter på alla invanda knep från The Beatles och Wings. Här finns stiliga och ambitiösa Despite Repeated Warnings som börjar som en fyllig Let It Be-ballad och sedan rör sig mot komplex progressiv pop med Live and Let Die-orkestrering, hela tiden med de melodiska fylliga basgångar som varit hans patenterade sedan popmusikens skapelse.
Who Cares är en snygg poplåt, och Back in Brazil svänger fint med ett snyggt flöjtsolo. Barockpopen i Do It Now är elegant, och i skivans bästa spår People Want Peace är Paul McCartney i sitt absoluta esse. Det är en fulländad poplåt som i all sin banala enkelhet gör att lyssnaren på köpet förlåter en tjatig singalong-bagatell som Come on to Me.
I den utsökta avslutande triptyken Hunt You Down/Naked/C-Link låter han så mycket som arketypen Paul McCartney att det paradoxalt nog påminner om hur bland andra band som Jellyfish läskpapper-kopierade honom för 25-30 år sedan.
I låtar som Happy with You och Confidante skorrar en gammelmansröst, men det är ändå förvånande hur pigg 76-åringen låter på större delen av Egypt Station. Däremot inte särskilt nyfiken, nyskapande eller överraskande – sådant inte intresserat Paul McCartney sedan det plötsliga sidoprojekt Fireman med Youth för 15 år sedan – och enda gången han rör sig utanför sin bekvämlighetszon havererar Fuh You i illa behandlad pojkbands-r’n’b. Men han vet att förvalta sitt pund, och ingen av de många långvariga fans och följare som är Egypt Stations målgrupp kommer att bli besvikna.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
