Även om Noah Lennox inte gjort ett regelrätt soloalbum på nästan sex år behöver vi väl knappast argumentera för hans betydelse för den samtida musikens utveckling med sin spännvidd och nyfikenhet, både på egen hand och i Animal Collective.
Här gör han återigen det oväntade. Istället för elektroniska psych-variationer, som senast i samarbetet med Sonic Boom, inleder han här med okonstlad och obekymrad melodisk popmusik som han sjunger med obeslöjad röst och fina vokalharmonier. Somt är påfallande latininfluerat, som Ends Meet, och annat hämtar kryddning från Västindien, som inledande Praise, Ferry Lady och ljuvliga 50mg.
Värmen i de stiliga stämsångsarrangemang har redan lett till Beach Boys-jämförelser, men här finns dessutom ett lågmält snyggt groove som liksom Panda Bears röst snarare för tankarna till tidiga Vampire Weekend, i synnerhet i Anywhere But Here där också Noah Lennox dotter bidrar med talade partier på på portugisiska. Den stora luftigt lyxiga ljudbilden har han skapat till stor del helt på egen hand i sin hemmastudio i Lissabon, visserligen med gäster som Cindy Lee på gitarr och för första gången på hans soloalbum samtliga andra medlemmar i Animal Collective.
Halvvägs händer dock något med Panda Bear. De luftiga arrangemangen finns visserligen kvar, men stämningen ändras och solskenspopen går i moln. Trumpeten i Ferry Lady förmedlar vemod och sentimentalitet, och texten förmedlar plågsamma uppbrott, ”Thought we’d be friends again … we can, but we don’t”. Därifrån hopar sig molnen alltmer. Redan titlar som Venom’s In och Left in the Cold skvallrar om andra typer av känslor, och långa och djupt sorgsna Elegy for Noah Lou är allra mest explicit i sin alltmer nästan sönderfallande karaktär.
Det spekuleras frisk i nätforum och stämningarna skildrar hans skilsmässa och en eventuell ny relation, men sådant skvaller lämnar vi därhän. Istället konstaterar vi att Sinister Grift är ett tudelat album med två väsensskilda stämningslägen, där både det soliga och det skuggade griper tag och håller fast.
