Ove Wulff är inte från Austin, och han utvecklade inte sitt hantverk genom att spela blues och country på barer i Texas eller som förband till ZZ Top. Förmodligen har han varken varit narkoman, suttit i fängelse eller gått igenom fem skilsmässor.
Nä, Ove Wulff är från Järpen i Jämtland och har ägnat de senaste 20 åren åt att spela hårdrock, och en gnutta grunge, på After Ski och som förband till Dr Hooks Norgeturnéer. Ändå låter Tale of the Scorpio i varje detalj som om Ove Wulff faktiskt är tvättäkta sydstatsamerikan med ett hårt liv bakom sig. Bara en oförsiktig inräkning på svenska – blinka och du missar den – avslöjar ursprunget.
Vi skulle till och med kunna gå så långt som att säga att Ove Wulff sånär låter som om han vore Steve Earle. Jämtlänningen verkar vara en method actor, som fullständigt lever sig in i den han ska gestalta, och när han redan i den inledande rockaren Happy as a Clown lyckligt flinar att alkoholen är hans bästa vän är det tydligt att han har gjort ett bra jobb. Ove Wulff skriver riktigt bra Steve Earle-låtar, varken berättande Small Town Hearts, rockiga Where I’ve Been eller countrylåtar som The Light In Your Eye hade gjort bort sig på en Steve Earle-skiva. Han härmar Steve Earles frasering och fanimej andning på ett uppseendeväckande träffsäkert sätt, och han har lärt sig hantera både gitarr, mandolin och munspel så att det är näst intill omöjligt att skilja från förebildens.
Ändå finns det några ganska självklara invändningar. Nummer ett; Ove Wolffs röst är inte i närheten av att matcha Steve Earles. Nummer två; Steve Earle skulle inte gå i närheten av en USA-nationalistisk snyftarballad som 20010911, med det inte helt välfunna omkvädet ”And we all shed a tear for America, a nation that’s caught by surprise”. Och så den oundvikliga tredje invändningen; vem behöver en kopia?
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
