Ny kärlek och separation – för män med poetiska ambitioner finns inga andra livskriser som skapar sådana behov att uttrycka sig i storslagna metaforer. För Ossler leder skilsmässan till jämförelser med fåglar som faller från himlen, borttappade smycken och oxiderande metall. Den sortens dramatiska bilder passar utmärkt i de dova sångerna där sparsamma gitarrdissonanser förstärker attraktionen i Osslers obehag.
Vänner av hans (och hans kollegor Christian Gabel och Micke Herrström) arbetsgivare Thåström kommer att känna igen sig i mörkt suggestiva muller. Men där finns också ett försiktigt spirande hopp, och även om Stas i första hand är självterapi och läkandeprocesser för Ossler finns här allmänmänsklighet och skönhet nog för att göra skivan viktig oberoende av lyssnarens livssituation.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
