Pelle Osslers sjunde album är stundtals nästan förlamande i sitt mörker, och sin krävande dramatiska och dynamiska musik. Det förstärks av Osslers egna omslagsfotografier och av texter vars metaforer domineras av uppspolade valar, djupet under rangliga båtar på flykt och övergivna rykande krigszoner. Särskilt obehaglig är Ingen Rök Utan Eld i gränslandet mellan historiens söndertrasade Berlin och nutidens söndertrasade syriska städer, som kastar sig tvärt mellan det ödsligt och hotfullt ekande och direktkonfronterande gitarrattacker.
Albumet är inspelat live, men utan publik, utifrån övertygelsen att skavanker är en del av helheten och skönheten. Mycket riktigt finns också skönhet överallt i mörkret för den som orkar, i form av ett glödande engagemang och ett intimt tonfall i Ulf Sturesons härad, och på flera ställen i form av Slowgold-Amanda Wernes helande röst.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
