För fans lika konservativa som Oasis är det här förmodligen helt ok. Arga-hungriga-unga-upstarts-fasen, arga-unga-upstarts-i-repris-men-inte-lika-arga-hungriga-eller-unga-fasen, försök-att-förnya-sig-fasen och vi-är-mätta-och-trummisen-vill-också-skriva-låtar-fasen – Oasis har genomgått dem alla på väg mot sin trygga vi-upprepar-vårt-koncept-vart-tredje-år-tillvaro.
Att deras skivor fortsätter vara så ointressanta beror förhoppningsvis på lathet snarare än oförmåga, när Oasis i sina bästa stunder verkar överta ratat material från vännerna i Soundtrack Of Our Lives, och i sina sämsta – och mest frekventa – lutar sig allt tyngre mot The Beatles mest rockstabbiga ögonblick, som här citeras flitigt i såväl texter som i riff och gitarrljud.
Men för all del, attityden är en aning kaxigare och riffen en aning vassare än på länge, åtminstone på skivans inledande två spår, och för fans lika konservativa som Oasis är det här förmodligen helt ok.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
