Förra sommaren gick det inte att komma undan Nouvelle Vagues easy-listening-versioner av gamla punk- och nyvåg-hits. Inget fångade de fåtaliga soltimmarna som Love Will Tear us Apart-bossa och lojt jazziga Too Drunk to Fuck. Men tål skämtet att upprepas en andra sommar?
Det tror Marc Collin och Olivier Libaux, som på temat Karibien 1940-1970 hyrt in samma cocktailsångerskor som på debuten för en ny uppsättning punk, goth, Crampslåtar och synthhits i försiktiga rocksteady- och calypsoversioner. Blondies Heart of Glass var lättsmält redan från början, men en sval Blue Monday och en västindisk Killing Moon får helt nya dimensioner utanför sin nordengelska kontext.
Lite till mans hoppar vi över det vi inte hade koll på i original, och sedan fnissar vi tillsammans med vänner tills överraskningseffekten gått förlorad. Sedan är det över för gott för Nouvelle Vague.
Skivan släpps när uteserveringarna brukade öppna innan förbudstiden gjorde dem till helårsinstallationer
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
