Noel Gallagher har aldrig varit någon musikalisk innovatör, men någon cred för ihärdighet måste vi ändå ge honom. I ett Storbritannien där en pubhit har evigt liv skulle han kunna leva på royalities och på att då och då sälja ut en nostalgiturné, men även om han bekänner sig till att jaga det förflutna envisas han likväl med att ändå göra ny musik. Att det konsekvent handlar om omskrivningar av hans tidigare musik är helt naturligt, även om han inte längre har tillgång till någon karismatisk sångare. Men här finns också tendenser både till släpigare groove i en dragning åt popigare britpop-konkurrenter som Albarn och Ashcroft och österländsk psykedelia-rekvisita eftersom nestor Weller verkar gilla sånt.
Som bakgrund till en stabbig publunch funkar hans gedigna kött-och-potatis-låtskrivande utmärkt, och när han sent omsider drabbas av insikten att You Know We Can’t Go Back höjer den larmiga rocklåten på egen hand skivans betyg ett snäpp.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
