För 10 år sedan stod Nicole Atkins på tröskeln till något stort. Hennes Sverigeinspelade album Neptune City hade gjort henne högprioriterad på Det Stora Skivbolaget, och vi som njöt hennes showcasespelning i Stockholm anade att vi bevittnade något stort, vackert och långvarigt.
Men sådant kräver tålamod, och tålamod är inte ett signum för Stora Skivbolag numera. Exemplen på hur stora och tidlösa röster och låtskrivare kunnat mogna och långsiktigt nå ut ligger längre tillbaka i tiden, och den sortens artister kan möjligen växa upp långsamt och underifrån idag, inte genom intensiva kampanjer.
Så Nicole Atkins dumpades, och nästa gång jag såg henne i Stockholm var hon oannonserat förband till förbandet. Men hon var fortfarande lika bedövande tidlös bra, och det är det som gör att vi är några få trogna beundrare som knappt kan sitta stilla när det kommer nyheter om nya skivsläpp från New Jerseys stolthet.
Vi blir rikligt belönade när Nicole Atkins fyller även sitt fjärde album med stora svepande countrysoulballader som har Peggy Lee och Patsy Cline som hållpunkter och snuddar vid Dusty Springfield och Nancy Sinatra i sina utflykter. A Little Crazy, skriven tillsammans med den musikaliske själsfränden Chris Isaak, är en av många pärlor, liksom till exempel Darkness Falls So Quietly med sitt subtila sväng och titelspåret som flörtar söderut. Hon har inte låtit bättre sedan sin debut, och möjligen börjar världen bli redo nu.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
