New Orders återkomst till musikscenen efter åtta år med koncentrationen fokuserad på sidoprojekt leder knappast förväntningarna till det mest moderna. Sånt ligger bakom New Order, som redan prövat modernitet i flera faser och inkarnationer.
Under 80- och 90-talet närmade sig New Order dansmusiken via Arthur Baker, Quincy Jones och slutligen på Ibiza, men från det hörs nästan ingenting på Get Ready. Bara Vicious Streak snuddar vid dansrytmer, försiktigt som om de dolde brännässlor, innan de återvänder till tryggheten i pop.
Istället har förhandsviskandet lite överraskande handlat om en återgång till Joy Divisions estetik, något som förstärkts av att New Order för första gången börjat spela Ian Curtis-låtar live. När nu Get Ready ligger färdig är sådana fantasier enkla att avfärda. Retronostalgi är fjärran från ett band av New Orders dignitet. Sanningen är förstås att New Order har betytt mer för horder av band i hela västvärlden än Joy Divisions lysande men mycket begränsade utgivning.
Inledningen till Primitive Notion skulle visserligen kunna vara direkt lyft från Joy Division, men även här övergår det så småningom till mästerlig pop. Däremot nonchalerar New Order inte sina rötter, och därmed uppnår de en imponerande stabilitet. Få band har lika lättidentifierbara enskilda instrument, och Peter Hooks karaktäristiska bas är lika personlig som saliga Phil Lynotts och Peter Ivarss. Brilliant, förstås, och en av skivans främsta kvaliteter.
Get Ready bryter ingen ny mark. New Order etablerar kontakt med sin bakgrund utan att dras in i nostalgi, och när bandet konsoliderar sig blir resultatet oerhört starkt.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
