Neil Young har alltid pendlat mellan revolutionen och det ärkekonservativa, och även om det blivit glesare mellan oväsensutbrotten på senare år har han aldrig förr varit så här tillbakalutat försiktig och bakåtblickande.
Just nu verkar Neil Young behöva stillhet och trygghet. Tidigare i år opererades han för hjärnåderbrock, och i juni dog hans far. Världen runt omkring honom rasar samman likt de tvillingtorn vars öde han fortfarande återkommer till i sina texter. Nästa år fyller han 60, om det vill sig väl, och provokationer har han inte tid och råd med längre. Istället hyllar han sin pappa, Elvis Presley och sin gamla gitarr (med Hank Williams som tidigare ägare) i stillsamma countryvisor där hans gamla pedal steel-sidekick Ben Keith får gott om utrymme.
Ibland är det gripande, som This Old Guitar med Emmylou Harris, eller när Neil Young målar upp den gamla kyrkan på kullen som symbol för tryggheten, för det uråldriga och eviga. Men When God Made Me är inget annat än en psalm, och Far From Home är nästan parodisk med sin naturromantiskt smöriga nostalgi. ”Those were the good old family times”, sjunger Neil Young över den gubbigaste soulrock vi hört sedan Ringo Starrs senaste soloturné. Sedan blåser han lite Dylanmunspel så stillsamt som möjligt innan han ber att få bli begravd på prärien. Grungens farfar har definitivt gått i pension.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
