Det är snabbt, tätt och självsäkert, ibland på gränsen till arrogant, men även om tempot och intensiteten är punk har Nära Döden för många nyanser för att benämnas så. Framför allt skriver bandet sånger som har popkvaliteter som påfallande mitt i attacken, särskilt i Det Spelar ingen roll och i Hem igen som är lika suggestiv som effektiv.
Även Missar tåg är en poppärla med fin refräng och stämmor som hade kunnat få mer plats i mixen. För invändningarna handlar om att man gärna skulle vilja ta sig förbi larmet och komma närmare Hanna Winbergs sång och texter, som när Kom Hit inleds utan det kompakta larmet eller när orgeln helt kort skiner igenom i Helvete. Vågar vi hoppas på att Nära Döden sänker tempot en aning och släpper in mer rymd i sitt sound på nästa album?
