Den här skribenten har önskad mer disciplin från My Morning jacket i anmälningar av tidigare album, men nu är det dags att äta upp de orden. För på sitt andra album det här decenniet har de valt att arbeta med storbudgetproducenten Brendan O’Brien, som inte är känd för att släppa igenom några som helst underligheter. Mycket riktigt bidrar de hårt hållna tyglarna effektivt till att disciplinera My Morning Jacket, och de episka stadiumkvaliteterna avtecknar sig skarpt redan på albumets upptempoöppning Out in the Open.
Det där en aning skeva och oförutsägbara är tämjt här, och även om Half A Lifetime sannolik varit mer friflygande i någon tidigare jam- eller demofas är den nu är hårt hållen, och smart snarare än skruvat. Även popiga Lemme Know och ballader som Time Waited är uppenbart masskonsumentanpassade, och ännu mer stelt rockande Squid Ink. När de till slut tillåts ett undantag och tar ett steg i udda riktning är det för I Can Hear Your Love, som är en slickad och banal låtsasreggarelåt som man som lyssnare hoppas är på skoj men måste ta som en personlig förolämpning även så.
Någon liten George Harrison-påverkan i ett gitarrsolo i Beginning from the Ending går fortfarande att ana, som sista hopp om att Jim James fortfarande har en gnutta kvar av sin Yim Yames-karaktär och att My Morning Jacket ska våga sig ut på smalare vägar igen. Men det hoppet är sannolikt förgäves.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
