Mark Jacob Lenderman spelar gitarr med Wednesday och backar Waxahatchee. Men det är med sin egen robusta americana som den unga singer-songritern är riktigt intressant.
På något ställen hörs lap steel och fioler, som i sorgsna Rip Torn – inte om skådespelaren utan om en väldigt trasig vän – men någon traditionalist är inte MJ Lenderman. Den mäktiga organiska rock som dominerar hans fjärde album Manning Fireworks må vara inspelad hemma i Asheville, North Carolina, men den hade lika gärna kunnat ha sitt ursprung i Neil Youngs Crazy Horse-lada, och MJ Lendermans många distinkta och skitiga gitarrsolon är som hämtade ur samma legends läroböcker.
Han skriver låtar med en skärpa som påminner om Jason Isbell, Sturgill Simpson eller hur Pete Yorn lät på sitt debutalbum för den som har gott minne, och röstmässigt påminner han ibland om J Mascis i sina fina sävligt smågnälliga glidningar. På She’s Leaving You – en av skivans höjdpunkter – har han rentav en lite bräcklig Kurt Cobain-nyans i tonen.
Och då har vi inte ens hunnit till texterna. Överallt dyker det upp smarta ironiska referenser, som när han när han parafraserar självaste Dylan – ”How many roads must a man walk down, ’til he learns he’s just a jerk?” – och sedan omedelbart refererar till karaktärer i den animerade filmen Cars. Eller som när han fräser iväg mot Las Vegas i pappas Ferrari med ”the second coming” Eric Clapton I högtalarna.
”I’ve lost my sense of humor”, suckar han inte helt övertygande på skivans tio minuter långa avslutningsspår om sitt påstått autentiska torftiga liv, där han knappt lämnat sitt rum utan bara stannat uppe för länge med Guitar Hero och och ylat Bark at the Moon.
”So you say I got a funny face? It makes me money!” spottar han ur sig med attraktiv arrogans i murriga Wristwatch. Med det här albumet har MJ Lenderman goda förutsättningar till andra inkomster.
