Även om Mikael Herrström själv lyssnar mest på barnmusik så är den mycket privata A No Family Affair en väldigt vuxen skiva om ofrivillig barnlöshet. Hans stilla och nakna ballader går konsekvent i djupaste moll, även när de tar menuettform eller börjar som en muntert konstrande liten speldosetrudelutt. Allra mest sorgsen är No Substitute, vars orgel och nerviga biolin påminner om John Cales avtryck i Velvet Underground, och trots att sagan får ett lyckligt slut präglas även den avslutande kärleksförklaringen till barnet i A Heart That Pops av djupt allvar.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
