Med nio tidigare album under bältet har Markus Krunegård utvecklat sitt färdiga beteendemönster. Det handlar som alltid konsekvent om indiepop med synnerligen ordrika dagboksanteckningstexter i långa verser fyllda av ögonblickdetaljer från hyllraderna på Konsum, från nyårsfirande och från arbetet med att lära sig en låt inför Eldkvarns avskedsspelning.
”En ny säsong av en sitcom” beskriver han träffande sin skiva, och i den tionde säsongen har han blivit så van vid att alltid ha strålkastarbelysning på sin triviala vardag att han slappnar av och släpper lyssnaren väldigt nära i sin familjerelation. Allra mest självutlämnande är det när han vecklar ut en väldigt komplex familjerelation efter hans far avlidit i Cha Cha Shake. Den griper tag på det sätt som Markus Krunegård gör som allra starkast, med nästan lakoniska rättframma konstateranden om det kors han burit genom livet.
Den här gånger får vi också reseskildringar som Två veckor i Austin, med motsvarande triviala detaljer om frukostmeny och osäkerhet på nya platser, och till Grekland i känsliga Fakta: Fucked up. Ibland blir det musikaliskt och lyriskt konturlöst, som när Gamla Vegas sakteliga makar sig framåt utan mål eller mening och med kändisnamndroppande som kanske inte är sådär igenkännligt för Markus lyssnare som det brukar vara. Den känns rutinmässig och meningslös, men den är å andra sidan skivans enda rena besvikelse.
Hans sånger får varierande dräkter, från dagsaktuella popproduktioner som Vampyr får vampyr till melodifestivaldynamiken från 1975 i Morgonen morgonen morgonen med svulstig uppbyggnad av körer och Abba-piano och ett trösterikt löfte om att det kommer en morgondag. Lika storslaget ekar Två veckor i Austin och Inget halleluja är ju redan etablerad som en dänga.
Team dej låter som en hyllning till Eldkvarns Musik för miljonärer inte bara i textblinkningen och i Bastard Anthem fräser han som en ung och arrogant Magnus Uggla medan vi undrar om Bastard är att betrakta som bara ett tillmäle eller är en kommentar till resultatet av analysen av den saliv han sjunger att han skickat till Austin Texas, trots att han redan visste.
Men även om sitcom-säsongen Bastard rymmer sådana privata avslöjanden och många starka ögonblick musikaliskt är det kanske glesare än vanligt mellan de där omedelbart överrumplande refrängerna som bryter av och sammanfattar när Markus Krunegård är som bäst, och de där stora metaforerna om aska, vampyrer, vintergator eller livet som ett disco. Det är kanske konsekvensen av när det ickeregisserade blir lite för hemtamt och privat.
