I januari bugar Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage för unga brittiskor och för seniorer som Eno och Cale. Här är den bästa musiken från månaden som gick.
John Cale – Mercy
Album (Domino/Playground)
81 år gammal är han en artist där auktoriteten, visheten och inte minst hans barytonstämma överträffar säg den åldrade Leonard Cohens. Samtidigt är nytänkandet, de elektroniska innovationerna, den dova klubbkänslan och gäster som Weyes Blood, Fat White Family och Animal Collective minst lika nyfiket som när han kom till NYC för att studera för Aaron Copland och John Cage för 60 år sedan.
Gemma Ray – I Am Not Who I Am
Från albumet Gemma Ray & The Death Bell Gang (Bronze Rat)
Gitarrens öken-twang ekar och den suggestiva monotonin bär spår av Suicide, som sig bör. I samarbetet med Berlins Ralf Goldkin finns dessutom en dovt återhållet elektronisk kraft, och det gör Gemma Ray ännu mäktigare.
Brian Eno – Lux 1
EP (Opal/Universal)
Sex variationer av en tio år gammalt stycke. Det krävs konnessöröron för att höra skillnad mellan de sex variationer av ett tio år gammalt stycke som utgör den här EP:n. Men inte för att låta sig omslutas av musiken.
Liela Moss – Vanishing Shadows (feat Gary Numan)
Från albumet Internal Working Model (Bella Union)
Efter gitarrrocken med The Duke Spirit blottar Liela Moss rötter från både Eurythmics och Dalbello. När Nestor Numan gästar blir hennes dramatiska synthpop rent majestätisk.
Ryuichi Sakamoto – 12
Album (Milan/Sony)
Med stilla pianokontemplationer avslutar Sakamoto en karriär av lika nyskapande som stämningsskapande musik. Tack för den, mäster.
Belle & Sebastian – Late Developers
Titelspåret från albumet med samma namn (Matador)
Ur sin hatt trollar Glasgows alerta popveteraner fram ett ljuvligt spretande överraskningsalbum med bland annat medryckande pop med lättsamt arrangemang, euforiskt blås saligt frireligös mösskör.
Mozart Estate – Pop-Up! Ker-Ching! And the Possibilities of Modern Shopping
Album (Cherry Red)
Varför görs inte fler album med titlar som alet här albumets, eller låtar med namn som Relative Poverty, Vanilla Gorilla, Record Store Day eller Before and After the Barcode? Varför är inte mer populärmusik så här oförställt och omedelbart infantil? Varför blev inte Lawrence en superstjärna vare sig med Felt, med Denim eller med Go-Kart Mozart, och varför kommer han inte att bli det nu heller? Denna orättvisa värld!
Everything But the Girl – Nothing Left to Lose
Singel och video från kommande albumet Fuse (Buzzin’ Fly/Virgin)
Ben Watt. Tracey Thorn. Genier. Jag säger bara: genier.
James Yorkston, Nina Persson & The Second Hand Orchestra – The Heavy Lyric Police
Från albumet The Great White Sea Eagle, album (Domino)
Först av allt sprödheten i visan. Därtill Yorkstons vänliga röst likt en skotskt Bill Callahan, med Nina Perssons vokala stöd i ryggen. Och så frifräsande saxofonutbrott dessutom. Det är så vackert att man häpnar.
Billy Nomates – Cacti
Album (Invada)
Hon har måhända närmat sig en synthigare singersongwriter-mittfåra en aning sedan tiden runt Sleaford Mods, men fortfarande kan hon både skräna och förskräcka tuffare än de flesta.
Också bra i januari:
Bob Hund – Drömmen är en råvara EP
The C.I.A. – Surgery Channel
Whitehorse – I’m Not Crying. You’re Crying
Guided By Voices – La La Land
Heavy Blanket (med J Mascis) – Moon Is
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
