När han på sitt tredje album nu äntligen släpper skojsigheten förvandlas Mac DeMarco omedelbart till popkonnessörernas våta dröm. Det hade kunnat vara nog redan med den 23-årige Montrealsångarens sätt att rada upp lofiinspelade popsånger, den ena mer melodiskt klockren än den andra och med en gitarr lika bekväm i smidigaste soul som i smartaste pop.
Men Mac DeMarco har dessutom förmågan att rikta fokus mot några av våra musiksamlingars mest älskvärda sångare. Harry Nilsson är en referens som ofelbart poppar upp, och i titelspåret är han den perfekta kombinationen av hur Marc Bolan och Beck lät i början av sina karriärer. Men oftare bär balansakten på slackande lina mellan cool rockattityd och soulpassion honom till exakt luftiga popglänta som Edwyn Collins fann med Orange Juice för 30 år sedan. Finare beröm än det finns inte.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
